Ja, nu sitter jag här och våndas! Jag älskar att vara på andra ställen än där jag brukar att vara, men, att ta sig dit: angst! Transportdelen av semestern kan jag gärna vara utan. Kalle och Hobbes idé med transmogrifiering tilltalar mig big time! Söv ner mig och väck mig när vi är framme, jag bjuder på en drink! Problemet är ju att jag, i min nervositet, har fått så många drinkar att jag inte blir serverad. Nej, skämt åsido, varför är det så jobbigt att flyga? Störta? Det går väl fort, antar jag. Död, begraven, och kremerad, allt i ett. Men att sitta i en stålcylinder med 198 apskaft, och deras jättejobbiga barn, som man måste gulla med, kräver sin man, och alltid blir jag kissenödig, och det är ju just då som den jävla vagnen med: "ska det vara nåt att dricka" spärrar alla möjliheter att överhuvtaget finna någon som helst självkontroll. Min smala lycka är att jag har en sån underbar hustru, som lugnt och fint frågar vad hon kan göra för mig, och då känner jag mig fånig, och så landar vi, och så är jag återigen Reseledarn, Globetrottern, inte va väl jag rädd, inte!

Återkommer!