jobbade natt från fredag till lördag, ALLA utom vi som arbetade var ute och firade den första definitiva vårdagen, och det med besked, vilket för vår del, på jobbet, innebär fylla, personskador, och bråk. Efter det femtielfte traumalarmet gick jag ut framför ambulanshallen och tog ett bloss. Känner så en tung hand på min skuldra: -Kan du avvara en snus, Sjöström? Det är min gamle vän, sen många år, poliskonstapel Gunnar Andersson, som just levererat ännu en överförfriskad tonåring till oss.
-Snus blir det, Gunnar, men även en Java med kanelbulle, om du hänger med in, men stäng av din jävla radio, den låter ju som ett flipperspel på full tilt!
-En får tacke, bulle blir grymt, jag släcker ner radion, dom får klara sig själva en stund!
Efter en kort genomgång av blåvitts tillkortakommanden, säger Gunnar: -Fan, Sjöström, jag vänjer mig aldrig, hur många generationer tonåringar ska vi lassa in här?
-Det är ju alkoholens fel, säger jag.
-Nu år det ju så, att vare sig jag, eller du, om jag minns rätt, bangar för en tuting, eller fem, men inte fan piskar man upp kärringen för det, eller muckar gräl i tvättstugan!
-Nä, men en del gör ju trots all just det!
-Du, och jag, som är size 56 plus, känner oss säkra, i vår manlighet, vi har inget att bevisa, har du inte märkt att det är dom små killarna som alltid är värst?
-Kan ha en poäng där, Gunnar.
-Nä, jag tackar för förplägnanden, bistra stunder väntar!
Gunnar sätter på radion, får genast ett larm om bråk på Valand.
-Innebär att vi ses snart igen, din knickedick!
-Passa dig, snutjävel! Men det finns fortfarande en kanelbulle kvar.
-Den är bokad, Sjöström!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar